Det är inte riktigt över ännu, men snart. När arvet är skiftat, alla papper påskrivna, alla transaktioner klara. Jag vet inte när det blir, om det är några veckor från nu eller månader. Men iallafall: då. Då är det dags att gå vidare.
Jag vill vara där så snart som möjligt.
Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.
Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.
Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.
Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.
Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.
Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.
Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.
Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.
Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.
Jag vill vara där så snart som möjligt.
Jag vill komma till den punkten att jag inte känner mig sårad eller arg. Eller sviken.
Att jag inte tänker på hämnd. För det gör jag ibland, inte för att jag någonsin skulle göra det på riktigt för det är jag alldeles för jävla väluppfostrad för. Men till och med att tänka på det är barnsligt och lågt och jag vill inte vara där, i det mörka arga lilla hörnet där man sitter och ruvar på svarta tankar.
Jag vill inte tänka på hur det kunde ha varit. Allt jag kunde ha gjort. Hur lätt det kunde ha gått. Jag vill inte tänka på skillnaden.
Det är på många sätt ett lyxproblem. Jag kommer att få en halv miljon, det räcker för att betala alla räkningar och skulder. Det är en halv miljon mer än vad de flesta människor på jorden får efter sina föräldrar. Det är nånting att vara glad för.
Jag trodde aldrig heller på riktigt att jag skulle få 440 miljoner, som var min laglott, eller 880 miljoner som motsvarar vad mina syskon fått (förutom avkastningen som kommit dem till godo varje år sen de föddes). Det var för overkligt helt enkelt.
Såklart att jag blev besviken ändå. Många skulle nog ha känt likadant. Inte bara vid tanken på den enorma skillnaden, utan också av girigheten, snålheten, känslokylan. Av att bli kallad oäkta. Av att få höra att man inte är värd någonting, att man inte ska räknas. Av alla fula ord, fula grepp, fula finter. Lagvrängeriet, gråzonerna, luftfakturorna, de påhittade skuldsedlarna. De iskalla beräkningarna, helt enkelt.
Men allt det där är så oerhört tråkigt att tänka på. Nu vill jag ha ut det ur systemet. Ja: jag har känt mig bitter, förbannad och hämndlysten. Men nu får det vara slut med det. Jag vill gå med högburet huvud ur den här leran. Jag har försökt uppträda korrekt hela vägen, det är bara att fortsätta så och hoppas att jag snart är förbi den punkten att jag ens tänker på det mer. Vad har jag förlorat egentligen? Ingenting. Jag hade ingenting att förlora. Jag har kvar allt som räknas, allt som är viktigt och som gör mig glad. Jag står inte i skuld till någon. Min familj och jag kan göra vad vi vill, vi klarar oss bra.
Jag är så tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden, av vänner och bekanta och okända. Tusen tusen tack för er värme. Tack vare er tror jag, hoppas jag att jag ska komma vidare snabbt, bort från gnällig bitterhet, ut i ljuset igen.
Där allt är lika fint som vanligt faktiskt.